"Hunden kom farandes ifrån ingenstans, den attackerade utan anledning"

När vi läser om en hundattack återkommer ofta samma fraser:

"Den kom ifrån ingenstans"
"Det var helt oprovocerat"
"Ingen kunde förutse attacken"
"Det var helt oförståeligt"

Känner du igen det? Låt oss analysera och förstå vad som händer och varför en hund kan attackera någon.

Hundar attackerar sällan, om någonsin, någon utan anledning. Ofta har vi människor misstolkat hundattackens "från ingenstans" och "helt oprovocerat" eftersom vi helt enkelt har missat alla signalerna.

Låt oss slå fast– en hund som är beredd att bita någon har sina skäl till det. Kan vi då som människor, döma dessa skäl efter våra sociala värderingar? Antagligen inte, men hundar lever inte heller sina liv efter mänskliga sociala värderingar.

Historien om John, Henry och Max

John som inte har någon fru eller några barn har de senaste fem åren levt med sin bästa vän Max, en lekfull labrador.

I dag är John upprymd, hans goda vän från skoltiden Henry, ska hälsa på och de har inte träffats på många år. John bestämmer sig för att fixa lite i trädgården för att göra ett bra första intryck på sin gamla skolkamrat. Medan han rensar ogräs på framsidan av huset ser han sin gamle vän komma längs gatan.

Henry har i flera veckor sett fram mot att träffa sin vän och eftersom han aldrig tidigare varit hemma hos honom är han glad över att det gick så lätt att hitta dit. Han är också glad över att äntligen få träffa Johns stora kärlek i livet, Max, som han har hört talas så mycket om.

Det är en varm och solig dag och Henry har sina solglasögon på sig och längre upp på gatan ser han John som arbetar i sin trädgård.
John har redan sett Henry och ropar till honom: –Hej Henry! Sugen på en öl?
Henry ropar tillbaka: –Det skulle sitta fint, vilken värme!

Som vanligt har Max "hjälpt" John med trädgårdsarbetet genom att gräva hål här och var i gräsmattan. John bryr sig inte om att han gör så, anledningen till att han ville ha en trädgård från början var att han skulle ha ett säkert ställe att leka med Max på. Han har aldrig brytt sig om att hålla trädgården i någon större ordning då Maxs favoritsyssla är att försöka gräva en tunnel till Kina. Nu har dock Max slutat med sitt "trädgårdsarbete". Han har blivit uppmärksam på ordväxlingen mellan John och Henry och har därför gått fram till grinden för att se vad som står på.

– Jag undrar vem denna kille är? funderar Max. Varför skriker han och John åt varandra? Det är bäst att jag är vaksam, för om John skriker åt honom vill han uppenbarligen att jag ska hålla ett öga på honom.

Max ställer sig framför grinden och reser svansen upp i luften, han är mån om att visa främlingen att han är beredd.

John märker ingenting och Henry fortsätter att gå mot dem, så Max bestämmer sig för att varna ännu tydligare. Han morrar djupt mot Henrys håll, för att verkligen försäkra främlingen om att han är på väg åt fel håll, mot honom, hans ägare och trädgård.

Trots detta fortsätter Henry mot dem och nu är han så nära att Max lägger märke till hans mörka solglasögon.
– Det här börjar bli farligt, tänker Max. Han lyssnar inte på mig och dessutom stirrar han rakt på mig. Jag stirrar tillbaka på honom så får vi se hur modig han verkligen är, funderar Max vidare.

Problem, Henry tycks fortfarande vara modig och för Max ser Henrys solglasögon ut som stora, stirrande ögon som fortsätter sin väg rakt mot den alltmer ängsliga labradoren. Max funderar på sitt nästa drag. Med kroppsspråket har Henry visat att han fullständigt ignorerar alla Max varningssignaler.

Spänd och verkligen hotad erbjuds Max plötsligt en utväg, John går in för att hämta ett par flaskor öl och Max är glad över att kunna följa med sin ägare in. Max har just insett att John, hans idol, är precis lika rädd som han för denna obevekliga främling som hotande närmar sig dem på andra sidan grinden.

– Stäng dörren, stäng dörren, tänker Max. Han kommer närmare och du har inte stängt dörren.

Det är för sent, Max hjärta slår en volt just när han hör att grinden öppnas, det är för sent. Hans värsta farhågor har besannats, den ihärdiga Henry har nu tagit sig uppför trädgårdsgången och närmar sig huset där Max och John har tagit skydd. Max är som förstelnad.

Max uppbådar allt sitt mod och utan en sekunds tvekan över sin egen säkerhet rusar han ut ur huset med rest svans, vilt skällande. Han rusar rakt mot Henry samtidigt som han undrar varför denna inkräktare tidigare helt struntade i alla hans varningar.

– Du kanske dödar mig, men du kommer aldrig att kunna ta John, tänker Max.

Henry som märkbart har bleknat är chockad och förvånad över att möta en rasande Max, den hund som John har berättat så många trevliga historier om. Detta var inte alls så som han hade tänkt sig mötet. Han fortsätter med fasa mot Max och försöker erbjuda honom en utsträckt hand till försoning.

– John varnade dig, sedan varnade jag dig, varför kunde du inte lyssna? tänker Max.

Max avskräcks inte av Henrys fortsatta färd mot honom. Han är fast besluten att inte låta sin ägare komma till skada och gör ett utfall åt Henrys håll.

Henry inser att Max för länge sedan har passerat stadiet för försoning och han vänder och försöker så snabbt som möjligt ta sig tillbaka utanför grinden.

John som nu har hört uppståndelsen blir panikslagen av Maxs anfall och ropar
– Nej Max, Nej!

Max uppfattar rädslan och paniken i Johns röst och övergår därför till ett regelrätt anfall mot Henry.

Och så plötsligt, lika fort som det började var det hela över. En ambulans hämtar Henry och grannarna som hört oväsendet kallar på polis.

John förklarar, "Han har aldrig tidigare gjort något liknande", attacken kom "från ingenstans". Max har alltid varit en "trogen och pålitlig hund", han har aldrig "visat några tecken på aggression i hela sitt liv", attacken var "helt oprovocerad".

Fast vi vet att det var inte riktigt så, eller hur?

Låt oss analysera hur Max upplevde händelseförloppet:

• Max ser en man komma gåendes mot hans och hans ägares trädgård – "hans revir".
• Han bryr sig inte om främlingen förrän John ropade åt Henry. För Max är det en signal att det är "fara på gång".
• Villigt sätter sig Max framför grinden för att bevaka faran.
• Genom att resa sig med lyft svans och ett dovt morrande försöker han signalera till Henry att han är beredd att försvara sin ägare och sitt revir.
• När Henry kommer närmare visar Max återigen sin stela kroppshållning, men nu ser han dessutom Henrys aggressiva kroppsspråk, hans stora, stirrande ögon signalerar hot. Dessutom fortsätter Henry sin väg rakt emot Max, ytterligare en gest som visar att han är fientligt inställd.
• När John går in i huset tolkar Max det som att de ska fly och att John är precis lika rädd som han är, huset innebär skydd mot den hotande främlingen.
• För sent, när Henry kliver innanför grinden (som är Max och Johns revir) tror Max att han vet vad hans ägare vill, han ska försvara dem mot hotet.
• Samtidigt som Henry vänder och springer i väg drabbas John av panik. Max tolkar det som att han ska öka sitt angrepp och hans instinkter som hund tar nu helt överhand.

Så var Johns förklaring till polisen riktig, när han sa att Max attack var oprovocerad? Kom den "från ingenstans"? Nej, inte alls. Var den omotiverad ur mänsklig synvinkel? Definitivt. Gick den att undvika? Självklart.

Efterord

Henry som ligger i sjukhussängen, hjälpligt bedövad av smärtstillande droger, börjar inse att hans besök hos en kär gammal vän har resulterat i ett vanställt yttre som han kommer att få leva med för resten av sitt liv. Han funderar på hur han ska kunna förklara för sina små barn att han fortfarande är deras pappa, trots att han vet att hans vanskapta uppenbarelse kommer att göra dem upprörda. Han funderar över hur hans liv kommer att vara framöver, hur andra människor kommer att reagera på honom.

Max är förvirrad och fortfarande rädd efter den fasansfulla händelsen tidigare under dagen och han förstår inte varför han befinner sig i en liten bur hos veterinären. Han tittar längtande mot dörren och hoppas att han snart återförenas med John, sin pålitliga vän och ägare. Men det han inte vet, är att han aldrig kommer att få se John igen.

Dörren öppnas och Max börjar försiktigt vifta på svansen, men inser snart att det inte är John som kommer, det är en sköterska. Han är glad att se henne i alla fall, han är ensam och ledsen och vill bara få komma hem och vara tillsammans med sin bästa vän. Han är fundersam över varför sköterskan tycks vara så reserverad mot honom. För att lugna henne sträcker han ut sin tass och medan sköterskan håller i den rakar hon försiktigt bort lite päls från hans ben. Max märker inte ens sprutan som han får.

Denna dag var det inte bara Max som dog, även Johns minne av en vänlig, lugn, rolig och kär hund dog. John frågade sig igen – Varför attackerade min hund någon utan anledning?

John kommer aldrig att få veta det, men Max hade sina anledningar.

Hundar biter inte människor utan anledning, deras attacker kommer inte från det blå. De startar inte vilda, frenetiska anfall utan att vara provocerade oavsett vad du läser i tidningarna.

Det finns inga djävulshundar, det finns inga oprovocerade hundattacker. Men det finns en stor brist på förståelse bland vissa hundägare varför hundar attackerar. Innan vi kan överbrygga detta med kunskap kommer flera att bli attackerade och fler och fler hundar kommer att möta samma öde som Max.

Att utrota vissa hundraser är inte en lösning på ett problem som gäller för en hel art och den arten är inte hunden, om du fortfarande funderar.

För att vi ska lära oss något av denna berättelse behöver vi ställa oss några frågor. Hur skulle denna händelse ha kunnat undvikas? Vad gjorde de inblandade personerna för fel? Vad borde de ha gjort?

Hur skulle John ha gjort?

• Han borde antingen ha kopplat Max, gett honom ett kommando att sitta och vänta eller tagit in honom i huset.
• Han skulle släppa in Henry och sedan låta Max få komma fram och hälsa tillsammans med honom.

Hur skulle Henry ha gjort?

• Han borde ha tagit av sig solglasögonen då han närmade sig grinden.
• Eftersom han aldrig hade träffat Max borde han titta någon annanstans än rakt på honom.
• Då han kom fram till grinden skulle han stanna utanför och vänta in att John hade kontroll på Max innan han öppnade. Dessutom skulle han kunna vända kroppen så att han stod med sin sida mot Max istället för att stå rakt mot honom.
• Om Max ändå skulle komma rusande mot honom, borde han vända ryggen till och stå kvar. Var han tillräckligt modig så hade det allra bästa varit att dessutom sätta sig ner på huk med ryggen mot Max.

Så vad har vi lärt oss av denna historia?

• Gå aldrig rakt mot en främmande hund
• Titta den inte i ögonen (om det inte är din hund som du har tränat kontaktövningar med)
• Böj dig aldrig ner över främmande en hund
• Invänta ALLTID ägarens godkännande innan du hälsar på hunden

Infon kommer från www.glanna.se